kom på något gammnytt efter ett telefonsamtal igår med någon jag trodde jag ville ha - för att denne kanske ville ha mig på ett icke-oseriöstvis (har jag inte varit med om på väldigt länge) men nääää, hur som helst: jag vill känna någon som vill känna mig nu. inte personer som är på låtsas och rädda och snackar scheisse. kom först igår på att “ingen” vill prata med mig - ooops!

jag gillar ord och kommunikation. det är inte alla som gör det. telefonpratet igår fick mig att inse, bara sådär helt plötsligt, att nu är jag trött på senaste årets karusell. det var kul att åka en stund… men måste hitta något annat nu. ibland är man inte så smart fast man vill gärna tro det själv. man och man och man och så jag.

nöjesguiden-hannes kallade mina två böcker som kommer i en box snart för “familjegrav” ikväll och det passar ju faktiskt bra om man vill vara dyster.

jag gräver ner mig här i gula (grav)villan i norrlands inland och har just nu inte en aning om när jag sätter mina high heels i storstan igen.

läser sms som visar att hösten är här: “jag går igenom stan själv nu och är bara less. här är vi. två små satar i den här lilla stan.” / “är låg… i en formsvacka nu. ska spela i X imorgon. ska bli skönt att komma härifrån.” / “ångest är ju som alltid där, i livet alltså.” / “är halvdö. livet tar kål på mig. annars är det bra. man ska inte prata med mig idag.” / “orkar inte prata, inte ringa, egentligen inte smsa heller.” / “jag mår kuk.” / “magen och hjärtat vill annat än hjärnan jag är fortfarande kär. en dag kanske det gör mindre ont men inte idag.” / “livet är värdelöst just nu.” och så vidare. gör mig lycklig nu sjöng mats ronander, hej jag är skadad av mina föräldras musiksmak…

åh sensuella jag ligger för din fot. gör mig lycklig nu, gör mig lycklig igen. du som kan smälta hjärtan av sten. åh sensuella när du kommer in. om du känner det är färdigt, färdigt och förbi. om du fäller en tår av melankoli. låt mig säga dig detta, kom alltid ihåg…

på tv: “ensam mamma söker” - jag satt uppkrupen i soffan och pep av förskräckelse: en familj ska vara man och kvinna och ett barn, folk dansar bugg, det spelas per gessle och mauro scocco, mer bugg, folk är fulla och tafsar lite “snyggt” på “sin” ensamma mamma. min syrra “alltså svenska män, de har ju ingen charm överhuvudtaget!” killen som är från övre sopporo har lämnat sina renar (såklart!) och köper öl i present till bruden på statoil. ett av barnen vill att sin mamma ska gifta sig med en rik kille som kan köpa en cross till honom, cash is king sa kidsen. “man längtar ju efter någon att gnabbas med på ikea”. spännande?

The nine year-old boy Bruno, is the son of commander general of a Nazi concentration camp.  They live in a five story mansion, but are one day suddenly moved to a place called (Auschwitz). From his bedroom window, Bruno spots a fence behind which he sees many people in ’striped pajamas’. These are the Jews, and they are in a concentration camp. One day his parents come to an agreement that both Bruno and Gretel (his sister) need a tutor for their education so they hire Herr Liszt. To Bruno, Herr Liszt is the most boring teacher one could ever have - because he teaches science (such as geography and history), instead of reading and arts, which Bruno prefers. So, in boredom he wonders what is going on at Auschwitz and why people are always dressed in striped pajamas there. On the afternoon he goes exploring. What he finds is a boy, a Jewish boy called Shmuel. He soon becomes Bruno’s friend and Bruno goes to see him every afternoon to talk. Bruno is told by his sister that the people in the striped pyjamas on the other side of the fence are Jews and that he and his family are “the opposite”. Shortly after this, Bruno and Gretel get a bad case of lice and Bruno has to have his head shaved. This makes him look a lot more like his friend Shmuel and he finds himself thinking that it is as if “they weren’t all that different, really.” The story ends with Bruno about to leave Auschwitz and return to his previous home with his mother and sister. As a final adventure, he agrees to dress in a set of striped pyjamas and climb under a loose wire in the fence to help Shmuel find his father, who has gone missing in the camp. They are unable to find him, and just as it starts to rain and Bruno decides he would like to go home, the people in the area of the camp which the boys are in must go on a ‘march’. They are crowded into a gas chamber, and the author leaves the story with Bruno pondering, yet unafraid, in the dark…

***

I’ll never stop thinking that passion is important, and passion isn’t about being in a hurry or being too much. It’s just what it is.

“Complex characters who struggle with their fears and shortcomings, and a story that anyone who has ever felt intimidated by their dreams while at the same time wanting so badly for them to come true can relate to.”

A successful artist looks back with loving memories on the summer of his defining year, 1974. A talented, but troubled art student befriends an elderly alcoholic genius painter who has turned his back on not only art, but life. Together, they give one another a priceless gift. This story is based on a real life experience.

“It has been a long time since I have seen a movie with as much integrity and honesty. As the writer so aptly states in the opening of the movie: this is a movie for romantics not critics. When I hear someone angry about something the first question I ask is “what are they afraid of?”. Perhaps if our culture was less about cynicism and ego we would all be better off…”

***

This one makes me laugh:

Adrien and Rachel are great.

***

This one… makes me want to fuck Mr Butler:

Snapshots from visiting my friends at the mentally challenged theatre group the other night, they’re doing a big show in November up here in Jamtland.

****

Who doesn’t got a pair of these right now? Thanks…

****

My photo books and box are coming SOOOOON, yeah for real this time. You’ll be able to order online, more info about the webshop later. 300+ of my images. This is my collected personal work from a couple of years back, foreword by Bodil Malmsten and design by Lars Sundh. My dream team!

Looks like I’ve got some interviews and TV-stuff coming up this fall so look out for me - scared to death probably but I’ll do it anyway.

My friend Jonas was in town today for a special secret job… but also had time to hang out with me for a while, fun. He’s great.

And he’s also silly. I can be silly too.
***

Safari Sundh is taking a bath, enjoying it? Not so much.

She looks like the cat in Shrek. Biiiig eyes.

The book Bodil brought here yesterday that I’m reading now…

 ”Hon beskriver livet i fritt associerande språng mellan de stora frågorna och den individuella erfarenheten, och skriver på rim vid en tid då detta är tämligen omodernt. Rimmen kan ibland vara tämligen hejdlösa, såsom när hon rimmar parallelliskt på parabolantenniskt.”

Sev and Bod aka Bodil Malmsten doing our “Don’t take my picture” - pose.

Läs Bodils böcker

“Bodil Malmsten hatar att bli intervjuad. Ändå är hon tillmötesgående när vi ska boka en träff. Men villkoren är strikta. Ingen fotografering. Ingen illustratör överhuvudtaget. Ingen restaurang eller allmän plats heller. Det får bli hemma på hennes tillfälliga adress i Vasastan. Fikabröd, då? – Oh ja, gärna. Kanelbullar – jag älskar kanelbullar!”

“Hon är påfallande allvarlig, fast hon säger en massa roliga saker hela tiden. I stället är det mest jag som skrattar. Till exempel åt hennes förklaring till varför det ändå blev en intervju. – Det är väl utmärkande för oss männi­skor – att säga en sak och göra en annan. På det sättet är jag en perfekt representant för hela mänskligheten.”

“Bodil Malmsten är drygt 60. Hon tycker själv att hon – så länge kroppen håller – befinner sig i en av livets bästa perioder. Hela ungdomen var ett långt mörker – usch, fy! Och barndomen var tråkig – överskattad som tillstånd.”

“I din bok, Plura, Resa genom ensamheten, skriver du om Bodil Malmsten och att hon ”hatar intervjuer, för vad de gör med henne, att hon svär mycket mer än vanligt, att hon radar upp floskler, uttalar sig om saker hon inte har en aning om och så vidare” och så tillägger du att du själv känner samma sak. Är det så? Hatar du intervjuer? - Man går in i en slags roll, så här, i alla fall om man sitter i TV och gör intervjuer, så börjar man liksom säga saker, påståenden som bara ploppar ut, ”nä, jag är inte rädd för att dö” eller något sånt där och man undrar varför man säger som man gör.”