I adore Bod:
”Hon beskriver livet i fritt associerande språng mellan de stora frågorna och den individuella erfarenheten, och skriver på rim vid en tid då detta är tämligen omodernt. Rimmen kan ibland vara tämligen hejdlösa, såsom när hon rimmar parallelliskt på parabolantenniskt.”
Sev and Bod aka Bodil Malmsten doing our “Don’t take my picture” - pose.
“Bodil Malmsten hatar att bli intervjuad. Ändå är hon tillmötesgående när vi ska boka en träff. Men villkoren är strikta. Ingen fotografering. Ingen illustratör överhuvudtaget. Ingen restaurang eller allmän plats heller. Det får bli hemma på hennes tillfälliga adress i Vasastan. Fikabröd, då? – Oh ja, gärna. Kanelbullar – jag älskar kanelbullar!”
“Hon är påfallande allvarlig, fast hon säger en massa roliga saker hela tiden. I stället är det mest jag som skrattar. Till exempel åt hennes förklaring till varför det ändå blev en intervju. – Det är väl utmärkande för oss människor – att säga en sak och göra en annan. På det sättet är jag en perfekt representant för hela mänskligheten.”
“Bodil Malmsten är drygt 60. Hon tycker själv att hon – så länge kroppen håller – befinner sig i en av livets bästa perioder. Hela ungdomen var ett långt mörker – usch, fy! Och barndomen var tråkig – överskattad som tillstånd.”
“I din bok, Plura, Resa genom ensamheten, skriver du om Bodil Malmsten och att hon ”hatar intervjuer, för vad de gör med henne, att hon svär mycket mer än vanligt, att hon radar upp floskler, uttalar sig om saker hon inte har en aning om och så vidare” och så tillägger du att du själv känner samma sak. Är det så? Hatar du intervjuer? - Man går in i en slags roll, så här, i alla fall om man sitter i TV och gör intervjuer, så börjar man liksom säga saker, påståenden som bara ploppar ut, ”nä, jag är inte rädd för att dö” eller något sånt där och man undrar varför man säger som man gör.”