August, 2009

Med värmekudde under nacken och vila på schemat läser jag vidare i Capotebiografin. Dagens favoritdel om Montgomery Clift:

“Det hände någon gång på 50-talet, alldeles före jul:

När vi hade ätit färdigt gick vi och handlade i en italiensk butik som specialiserade sig på dyra fina tröjor. Han hade bara tagit en enda drink vid lunchen - en enda! Men han måste ha tagit en spruta eller tabletter på herrtoaletten, för plötsligt föll han sönder totalt, som om han hade varit sinnessjuk. Han pekade på disken där alla tröjorna låg i en trave, och räknande ‘en, två, tre, fyra, fem… sexton. Hur mycket kostar allihop?” Försäljaren nämde priset, och Monty tog alla tröjorna i en enda stor hög - det var så många att de ramlade ur famnen på honom - och lyckades få upp dörren.

Det hade börjat regna, det ösregnade faktiskt, men han gick ut och slängde allihop i rännstenen. När han kom in igen frågade försäljaren bara: ‘Och vart ska vi skicka fakturan, Mr Clift?’ Jag har aldrig sett någon så fullständigt oberörd i hela mitt liv som den försäljaren. Monty vägrade tala med honom, så jag uppgav hans adress och fick honom att skriva på. ‘Monty, du måste hem’, sa jag när vi gick ut. ‘Jag går ingenstans!’ svarade han, och så började vi slåss på gatan.

Jag knuffade in honom i baksätet på en taxi men han tog sig ur, gick bakom bilen och satte sig i framsätet där han försökte rycka ratten från chaffören, som sa till oss att stiga ur, annars skulle han tillkalla polis. ‘För allt i världen, vad som helst men inte det’ sa jag. ‘Den här mannen är svårt sjuk Kör oss till den här adressen så får du rejält med dricks. Jag ber dig.’ Det gjorde han, genom hela jultrafiken, medan jag höll fast Monty som skrek och gormade. Det var rena mardrömmen.

När vi kom till huset där han bodde lyckades hans betjänt få honom innanför dörren och ringde till hans läkare, som gav honom en spruta. Efter den upplevelsen var det något som gick sönder i vår bekantskap.”

“Jag ringde Elizabeth Taylor, som hade varit kär i honom, och sa att hon skulle ta hand om honom på Regency Hotel där hon bodde. Så jag gick tillbaka till honom, packade en väska och tog med honom till Regency. Där stannade han i tre dagar och sedan var han hemma igen. ‘Jag kan inte bo på hotell’, sa han till mig. ‘Jag måste vara hemma.’ Han dog ungefär två år senare.

“Jag tycker mr Richardsson är helt hopplös. Iskall som en Zingo i frysen, totalt värdelös och varför tycker jag det? Han är en slags modefotograf utan känsla, om vi kan säga att kyla inte är en känsla. Vad värre är: han och ett antal andra fotografer inspirerar till ett bildspråk utan empati. Kolla in modebloggarna idag. De drivs av unga tjejer och innehållet är i princip samma i 99 procent. / Bengetter / Det är en oändligt sorgsen bildstil. / Jag finner inget behov i att skildra människor som Richardsson, som prylar, iskallt, reaktionärt, människoföraktande. Det blir allt mer sådant och försvaret är en massa blablabla att det representerar tiden, samhället kyla, fuck my ass, det handlar om tjäna stålar. En smart fan går andra vägen, jobbar för att upprätta människovärdet, värmen mellan människor, låter oss få del av människans förbannade skönhet. Människans förbannade skönhet, blicken, leendet, handslaget, är det som räddar oss i alla lägen, som gör att vi lever, lever vidare.” - Micke Berg i sin blogg.

Amen fucking amen.

Kollat på fotodokumentärbox jag lånade av bäste Luuk (Martin). Min favoritfotograf idag är William Klein. “Jag fotar inte kända människor, jag bara fotar mina vänner”. Jag känner sällan att jag har något gemensamt eller blir inspirerad av fotografer runt omkring idag, det är för mycket prylpanik, glam, retouch, döda bilder. Inte alla, men många. I mina ögon. Jag bryr mig inte om prylar (bara) eller reklam eller vad någon tror är kommersiellt (det måste vara färg, det måste vara ögonkontakt, det måste se dyrt ut, blablabla). Ser så många bilder av den typen att jag blivit blind och tror många andra också blivit det. Då är det skönt att dyka in i kontaktkartorna hos fotografer som Klein istället. En annan favorit idag är Josef Koudelka. Människor, ljus, passion, väntan, ögonblick, att ha ett bra foto-öga, tur, att vara där, att fånga ögonblicket. Ja det låter klyschigt med att “fånga ögonblicket” men det är sådana bilder jag gillar. Även när det är porträtt på kända människor eller mode. Inte väldigt uppställda döda bilder som visst kan vara snygga och sälja vad det nu är men inte når de mig i hjärtat eller känns inspirerande för fem öre. Har ni möjlighet så kolla på CONTACS-boxen och öva er på att få ett bra öga så ni ser bilder överallt… eller kan vänta in dom.

Idag när jag vaknade var det första jag läste ett fanmail, till mig själv. Det händer inte ofta. Delar ur det:

“Jag vill bara att du ska veta att du har betytt otroligt mycket för min fotografi. Imorse insåg jag hur mycket jag saknar din fotografi, saknar dina åsikter om foto. Jag omringas endast av personer som anser att utrustningen är otroligt viktig, som kan lägga ned flera tusen på optik, som har alla pengar i världen. … / Folk tjatar om att man ska ha större bländare, att min kamera är liten, de tjatar om att man ständigt ska köpa ny optik bla bla bla… Du är världens bästa fotograf, och det får du aldrig glömma. Du förtjänar mer än vad du får. Du förtjänar sponsring, du förtjänar massa pengar för dina bilder… / Fortsätt som du gör, jag känner på mig att du kommer att bli något stort.”

Och jag håller med W. Klein när jag ska ge tips till unga tjejer som frågar mig om foto: “Be yourself. I much prefer seeing something, even it is clumsy, that doesn’t look like somebody else’s work.”

+ Inte en jävel kan säga vilken av mina bilder som är fotad med en kamera som kostar 2000 och en som kostar över 25 000. Kör med det ni kan få tag i och skit i vad folk säger. Prylar gör en inte till en bättre fotograf automatiskt, det kan underlätta, men du ’ser’ inte bättre bilder att rama in.

***

Koudelka in NY Times *click here*

Interview with Klein *click here*

Sevvy snapshots:

Nu förbereda för en rockplåtning imåra med en ny s.k supergrupp…

Jag har stannat kvar på Galleriet för att det började spöregna ute och jag tänkte att det skulle gå över. Fast det gör det inte och det slutar med att jag hoppar in i en bil och tar mig tillbaka till studion. Men innan dess har jag pratat om mina böcker och pratat om svårigheten med att få till en utställning. Är man ung tjej och konstnär (och inte bara “kommersiell blaha”) och vill ställa ut sina bästa personliga dokumentära bilder är det i princip omöjligt. Om man nu inte vore rik. Gallerierna har inga pengar. Att hitta en sponsor är lättare sagt än gjort. Men om jag gör det är jag välkommen för mina bilder är bra. Det får man inte säga, men jag gillar mina bilder. Det handlar inte om att vara bäst, det handlar om att hitta en känsla man gillar och gå på den. Jag skiter i teknik och prylar och jag bryr mig om människor och ljus. Passion. Pepp.

Företag kan lägga ner hundratusentalskronor på diverse marknadsföring men fattar inte att folk gillar företag som visar att de inte bara bryr sig om att hova in folkets cash utan att ge tillbaka också speciellt de som jobbar med deras produkter, det kanske vore en smart idé (!) att synas som en good guy. Har man en färdig utställning är det inte svårt att skicka den vidare förklarar galleribossen Mia Klintewall, mina bilder i fem, sex städer nästa vår hade inte varit omöjligt. Jag hade kunnat ställa ut på Galleri Kontrast redan i november, ja om det nu inte vore omöjligt att överleva som konstnär i Sverige. Kanske om man räknas till gubbgänget som kan få alla stipendium och priser, men det gör jag inte. Det är som det är.

” - Vi kunde göra en fin utställning av de här bilderna” säger JH Engström och Anders Petersens gamle assistent på galleriet. Samtidigt kikar just Anders Petersen in genom dörren och är på hetsig jakt på ett bord. “Lugna ner dig ett par hekto” manar assistenten och återvänder till en av mina fotoböcker. Ett under att mina fotoböcker ens är tryckta även om PR för dom inte existerar. Petersen har en workshop. Jag önskar att jag kunde ha en workshop för alla unga tjejer som mailar mig och vill ha pepp och idéer om foto. Men utan pengar går det inte göra så mycket. Och kunde jag ha en vernissage, sälja några av printarna… kanske kunde lägga tid på att istället för att ha ont i magen kunna jobba på nya grejer non-stop. Det gör jag, men mycket annat tar tid och Stockholm är dyrt. Jag kunde bo på en gård i Norrland som Frida Hyvönen som nyligen pratade i “Sommar” men inte än.

Fotomässan 2009 närmar sig och det är troligt att jag kommer vara där - om jag får som jag vill. Minst en utställning ska jag ha. Helst skulle jag velat ha två. En med mina dokumentära bilder från min bok “Emotions” på Galleri Kontrast och en med bilderna från “Suspended” på Fotomässan. Och kanske även en med mina personligare artistbilder nånstans, många bilder som inte setts av någon ännu. Men det kanske blir så en vacker dag. Kanske om jag byter kön, blir gubbe, har lidit nog. Vem vet. Det är bara att fortsätta pyssla, göra allt själv, inte ge sig. Fota, fota, fota. Hoppas att en sponsor en dag dyker upp och säger, hej vi kom på att vi kanske skulle tjäna på att sponsra dig (för allt som räknas är ju vad man tjänar på saker). Eller - Hej vi vill ge dig ett stipendium för du är ju ung tjej från norrland som kämpar hårt och vinner mot agoraphobia varje dag och tycker det vore kul att se vad du kunde skapa nästa år. Det är tur att det finns några få personer som varit mentor och peppande och hjälpt till senaste åren, er är jag evigt tacksamma och det vet ni. Tack.

“Men kan du inte börja plåta ’som man ska’ göra? Vara mer kommersiell? Mer glamour? Mer reklam? Mer hej studiofotografering, ja jag vet att du tycker det är skittråkigt och vad skulle du tillföra där med din stil men pengarna, pengarna!” Nej, nej, nej. Inte intresserad. Så då är det bara att fortsätta.

Kul när en av mina favorit fotografmänniskor Micke Berg skrev till mig tidigare i sommar via min sajt. Han kollade på mina bilder och sa att det var bra jobbat att få ut böckerna. Han skrev att jag hade en snygg dynamisk bildstil, många järn i elden, natur, sex, självporträtt, barn. Att jag skulle säga till om jag gjorde något, som en utställning, så skulle han göra reklam för mig. Jo du Micke, den dagen jag får till en utställning och inte går i KK så hör jag av mig. Jag fick en av Bergs böcker av en gammal fotografpolare som tyckte att mina tankar om foto påminde om de i boken. Ja.

Exempel från artikel på Fotosidan *klick*:

“Om Micke Berg vore den sorts person som formulerar affärsidéer skulle det kanske låta så här:

1. Inrätta ditt liv som du helst vill ha det, så att det blir rikt och meningsfullt. Men spendera så lite pengar som möjligt.
2. Fotografera allt som intresserar dig i den vardag du skapat. Gör böcker och utställningar av bilderna och lev på de pengar det kan ge.
3. Undvik att arbeta på beställning, i synnerhet om du inte känner så starkt för ämnet att det blir personligt.”

Inte så jävla lätt men va fan ska man göra.