Posts Tagged ‘Capote’

Med värmekudde under nacken och vila på schemat läser jag vidare i Capotebiografin. Dagens favoritdel om Montgomery Clift:

“Det hände någon gång på 50-talet, alldeles före jul:

När vi hade ätit färdigt gick vi och handlade i en italiensk butik som specialiserade sig på dyra fina tröjor. Han hade bara tagit en enda drink vid lunchen - en enda! Men han måste ha tagit en spruta eller tabletter på herrtoaletten, för plötsligt föll han sönder totalt, som om han hade varit sinnessjuk. Han pekade på disken där alla tröjorna låg i en trave, och räknande ‘en, två, tre, fyra, fem… sexton. Hur mycket kostar allihop?” Försäljaren nämde priset, och Monty tog alla tröjorna i en enda stor hög - det var så många att de ramlade ur famnen på honom - och lyckades få upp dörren.

Det hade börjat regna, det ösregnade faktiskt, men han gick ut och slängde allihop i rännstenen. När han kom in igen frågade försäljaren bara: ‘Och vart ska vi skicka fakturan, Mr Clift?’ Jag har aldrig sett någon så fullständigt oberörd i hela mitt liv som den försäljaren. Monty vägrade tala med honom, så jag uppgav hans adress och fick honom att skriva på. ‘Monty, du måste hem’, sa jag när vi gick ut. ‘Jag går ingenstans!’ svarade han, och så började vi slåss på gatan.

Jag knuffade in honom i baksätet på en taxi men han tog sig ur, gick bakom bilen och satte sig i framsätet där han försökte rycka ratten från chaffören, som sa till oss att stiga ur, annars skulle han tillkalla polis. ‘För allt i världen, vad som helst men inte det’ sa jag. ‘Den här mannen är svårt sjuk Kör oss till den här adressen så får du rejält med dricks. Jag ber dig.’ Det gjorde han, genom hela jultrafiken, medan jag höll fast Monty som skrek och gormade. Det var rena mardrömmen.

När vi kom till huset där han bodde lyckades hans betjänt få honom innanför dörren och ringde till hans läkare, som gav honom en spruta. Efter den upplevelsen var det något som gick sönder i vår bekantskap.”

“Jag ringde Elizabeth Taylor, som hade varit kär i honom, och sa att hon skulle ta hand om honom på Regency Hotel där hon bodde. Så jag gick tillbaka till honom, packade en väska och tog med honom till Regency. Där stannade han i tre dagar och sedan var han hemma igen. ‘Jag kan inte bo på hotell’, sa han till mig. ‘Jag måste vara hemma.’ Han dog ungefär två år senare.