About farfar del 1, 2 och 3 (krönikor 2003-2004):
Nyligen såg jag filmen ”About Schmidt” med Jack Nicholson för andra gången. Den handlar om Mr Schmidt som gått i pension. Han känner sig fullständigt onyttig och vill inte acceptera att han inte jobbar längre. Hans fru dör plötsligt och han blir lämnad ensam i det stora huset där han egentligen inte vill vara, och med en jättestor husbil som vilket rockband som helst skulle kunna åka på turné i. För att hantera ensamheten åker Mr Schmidt iväg med sin husbil och upptäcker Amerika.
Sedan jag såg filmen första gången har det hänt ganska mycket. Min farmor har dött och min farfar är kvar ensam. När jag återigen såg filmen slog det mig vilka likheter det fanns mellan min farfar och Mr Schmidt. Inte för att min farfar har satt sig i en turnébuss och åkt landet runt utan för att han har samma slags behov av att inte vara ensam. Jag önskar att farfar hade en buss att åka iväg i om så bara för ett tag. Han har inte bara saknaden av min farmor att leva med utan också saknaden av sin enda dotter som dog i en bilolycka för några år sedan.
Jag hälsade på honom när han fyllde 79 år i somras. Byn var lugn och stilla förutom raggarna och barnfamiljerna och alla som känner alla i den ringlande kön på Ica. Jag tillbringade natten i huset som skulle kunna beskrivas med ett ord. Ensamhet. Eller Saknad. Eller Sorg. Det är inga trevliga ord, och sådana vi helst inte vill tänka på en längre stund. Jag såg på kort av farfar och farmor som unga, jag tittade mot det lilla altaret där ett ljus alltid är tänt och jag funderade över hur man kommer klara av att bli ensam någon gång. När de man älskar har försvunnit. Dött helt plötsligt, eller sakta försvunnit i dimman.
Sängen är bäddad för två, men det är alltid bara en person som ligger där. Han sover knappt någon timme varje natt, går upp halv fem och håller sig sysselsatt hela förmiddagen. Även eftermiddag och kväll och långt in på natten pysslar han med allt och inget för att inte sitta och grubbla med en grogg. Men allt för ofta blir det så ändå. Ensam.
En kväll fick jag vinterjackan han köpte åt henne. Den är dyr och stilig. Han ville att hon skulle ha det bästa in i det sista, när hon låg hoptorkad liten som ett barn i sin säng på vårdhemmet. Han besökte henne varje dag och såg till att allt var så bra det kunde bli. Fina dyra gardiner hängde i fönstret, nya blommor stod alltid på det lilla bordet. Hon log lite ibland, men om hon sade något var det nog mest:
- Jag vill åka hem nu.
***
När jag skriver det här är det exakt ett år sedan hans fru och min farmor dog. Denna dag tillbringar farfar på sjukhuset i Östersund. Han hann sätta in ett memoriam i tidningen. ”Ett år av sorg och ensamhet, ett år av saknad och tomhet” står det i Östersundsposten. Den senaste tiden har han åkt de 10 milen in till sjukhuset fram och tillbaka många gånger. Ingen ro.
Vi backar lite i tiden. Det var inte så länge sedan en doktor sade åt honom att hans prostatacancer inte hade spridit sig vidare i kroppen. Han gladde sig åt det beskedet.
Dagarna flöt på och en dag så började det blöda från hans navel. Det visade sig att cancern visst hade spridit sig och tagit över stora delar av hans organ.
Från hopp till förtvivlan alltså. Vad en doktor säger kan vara motsatsen till vad en annan har att säga.
Ingen kan säga hur länge han har kvar att leva, ingen vet och till mig säger han att det gäller att ta reda på tiden man har kvar. Hur lätt är det? Hela tiden skyfflas han hit och dit.
Han fick åka hem, men bara någon dag senare fick han störtande näsblod och fick åka ambulans in till sjukhuset. De trodde att han var känslig mot de starka medicinerna. De drog ner på dem och skickade tillbaka honom hem igen utan någon riktig undersökning.
Jag pratade med honom på kvällen, han skulle titta på Melodifestivalen och sa att han hejade på Lena Ph. Hon hade alltid stått upp för sin sak tyckte han.
Farfar sa att det var synd att jag var så långt bort så jag inte kunde komma över och dricka kaffe. Trots att jag inte dricker kaffe var det gulligt sagt. Vi pratade om hur det är att vara ny i en stad man inte riktigt trivs i, vi pratade om ensamhet och han berättade att han inte kan sova alls längre. Ingenting alls. Han hade sladdar som sticker ur från kroppen och det är krångligt, ja det är bara elände.
Senare den kvällen jag pratat med honom fick han ännu en störtblödning, han fick sitta ensam i hallen och vänta en timme medan ambulansen körde från staden till honom. Han satt där ensam med handdukar som blodades ner. Det visade sig att en artär gått sönder i näsan.
Han hade vatten i lungan för ett tag sedan, när de skulle ta bort det råkade de punktera lungsäcken och han kunde knappt andas. Han fick opereras. Sedan fick han åka hem.
Någon dag senare ringde pappa och berättade att farfar var på sjukhuset ännu en gång, lungan hade återigen fyllts med vatten som inte hör hemma där.
Just nu är han hemma, jag hoppas att han äntligen kan få lite lugn och ro efter den senaste tidens stress.
***
I torsdags kväll när vi kom fram till Umeå sjukhus möttes vi av en sjuksköterska som berättade att Farfar varit död i tjugo minuter. Det skär i hjärtat på mig när pappa säger att han önskar han hade hunnit fram och hållit farfars hand. “Han har gjort det för så många, han förtjänade det. Om man kommer upp eller ner är jag säker på att han kommer upp.”
Jag var trött och hungrig efter många timmars bilande. Jag sjönk bara ihop i en soffa på avdelningen. Jag orkade inte gå in och se skalet av farfar.
Jag gick till Hotell Björken, där stod det en kvinna som verkade ha tagit femhundra sömntabletter fast hon jobbade natt. Hon frågade efter vårt telefonnummer tre gånger, sedan fick vi ett rum och så skulle vi sova. Det gick ju inte något vidare, pappa somnade sist runt fem på morgonen. Sedan skulle vi upp tidigt och gå tillbaka till sjukhuset och samla ihop farfars ägodelar och åka de miljarder milen till hem. Jag tänkte: Hur fan orkar farsan köra?
“Det har varit mitt jobb i 28 år att köra”, säger pappa, lokföraren. Men det går inte utan Bruce Springsteen. Hela vägen upp lyssnar vi på “Dancing in the dark”, “Brilliant disguise”, “Born in the USA” och “Lucky Town” och så vidare. Morsan klagar lite ibland, så då stänger vi av stereon en stund. Sedan säger farsan “Bruce” och så snurrar skivan igång igen. Jag tror vi lyssnade på Bruce Springsteen hits tio gånger om. Pappa klappade takten på ratten.
Det slog mig aldrig att farfar skulle dö innan vi hann fram efter att läkaren ringt och sagt att han var sämre, men det gick väldigt fort. Från klockan tio på kvällen var han medvetslös och värdena sjönk väldigt mycket. Morfin, morfin, morfin, och en sista suck tjugo i midnatt. Tjugo minuter innan vi hann in på avdelningen. Jag vet hur pappa tänker (”tänk om vi inte stannat där så länge och köpt lite att dricka, tänk om jag varit snabbare från Östersund”) men det går inte tänka så. Men det går ändå. Och han grämer sig så in i helvete över det.
Jag följde med pappa ner på byn till farfars hus, som han trodde att han skulle tillbaka till om någon dag. Vi skulle åka upp och hämta honom efter hans strålning och jag skulle stanna kvar några dagar i Umeå. Det ligger en lapp i farfars arbetsrum: “Ska fyllas i när jag återkommer från Umeå.”
Jag gillade farfar, han var det drag i, från dag ett till den sista. Han hann aldrig bli gaggig, han hade inte en långdragen smärtsam död, han kunde äta och skita, han levde tills han dog.
Med farmor var det en annan sak, hon låg som en ihoptorkad mumie och dog aldrig. Fast hon inte fick mer dropp så låg hon bara där och kämpade emot. Pappa orkade inte sitta där till slutet, det var som någon annan än hans mamma har han sagt. Farfar satt kvar hela tiden, höll henne i handen.
Jag vet inte om någon höll honom i handen när han dog. Jag vet inte om det spelar någon roll. Men för pappa spelade det roll. Jag hoppas han kan släppa det snart. När jag satt i väntrummet på våning fyra tänkte jag framåt i tiden, hur jag ska reagera när mina föräldrar dör.
Sista gången jag pratade med farfar var jag i Örebro, vi pratade ganska länge. Han lät glad, även om han såklart tyckte att det var krångligt att leva med någon sladd i kroppen. Jag gick omkring i hans hus idag, och det var en kuslig stämning. Jag tänkte för mig själv, varför ska det kännas så? Jag vet inte. Jag vattnade hans blommor. Vi vet inte hur det blir med huset ännu. Allt var i sådan ordning, så fint och städat och öppnade man en garderob var allt vikt och staplat. Han hade ordning jämt, han har pärmar där han samlat allt från fotografier till brev och räkningar, betyg, urklipp, gamla gratulationer, han har skrivit upp vad som ätits vid speciella tillfällen osv. Jag vet inte vad vi ska göra med allt.
Datumet för begravningen är klart, den fjärde juni blir det. När pappa ringde sin kompis här i byn som är begravningsentreprenör så blev Göran helt tyst. En lång stund.
Till slut frågade pappa om han var kvar. Jo, det var han men han blev så chockad. Farfar hade ju varit inne och pratat med honom alldeles nyligen. Och nu var han död. Jag tycker det var positivt att han fick vara levande tills just sin sista stund.
Jag hoppas farfar är fri från sina sorger nu, han slipper sin cancersjuka gamla kropp. Att han inte sörjer över farmor och sin dotter, jag hoppas verkligen döden ändå var en befrielse för honom efter de sista årens slit. För helt roligt har det ju ändå inte varit, såklart. Att han varit pigg har både varit ett plus och ett litet minus i och med att han har haft så många tankar, så mycket sorg att gå runt med ensam och sjuk. Jag hoppas du slipper all oro nu farfar. Jag tror det.
***
2009: Jag har kvar ett brev farfar skrev till mig. Det handlade om livet, kärlek. Det som är viktigt i livet. Att inte glömma och att inte vara rädd. Det där som vi inte kan få nog mycket av under en livstid. Vi vet att det är kärlek men jag tror att vi aldrig kan få för många påminnelser.
Tags: 2003, 2004, Ålderdom, Åldras, Döden, Familj, Farfar, Farmor, Jämtland, Krönika, sjukhus
Posted in Galleries No Comments »
